• ...inside and out

    In the midst of chaos…

    …among the old men with gleaming medals and old women who are thinking important thoughts…

    I try to imagine what it was like for those people who tried to escape from the tsunami in Thailand. Those thoughts catch me now and then, as I had close friends friends who disappeared in the tsunami.

    That feeling of inconceivability, trying to comprehend what is happening.

    Those who not were there, will never be able to understand what it was like. I can only try to imagine – close my eyes and paint a picture on the retina on a wave high as a tower, a wave that is about to roll in, pouring in… but it’s impossible.

    There’s so much things happen in my life that I don’t understand. In my head I feel it’s like I’m running and running to escape from a flood wave, a flood wave of concerns. That flood wave never catch me, I’m just running and running and nestle my head for it will hit me right what it is. A Sisyphean task. It’s debilitating. No helping hand from any direction, no explanation words. Rather buckets full of judgmental sentences that gets my head to crouch even deeper.

    In my next thought, there is Kafka. It’s me rushing and running in those corridors and waiting for a flood wave of others’ judgments in a surreal trial where someone has decided and built up their own laws. Hovering around me old men who graced by rattling medals on their chests, gleaming and sparkling, and old women who look important out thinking big and important thoughts.

    I open one of the doors. A friendly heating grab me and I went in. There is poeple who know me! I can touch them! My friend who call me now and then asking me over for a cup of coffee – I have to remind him about that I’m only drinks tea, well right, my friend says, and then I go there and we update each other about what has happen since last time. There is an open thinkingway between us, where everything is possible to say, because there is a good ground of friendship, concern, understanding. If I should ask this friend to reach me his hand to save me from the flood wall he should reach both his hands and give me all his strength. When the cups are empty from coffee and tea, my souls strength container has been filled a little and I leave with raised head.

    The next door looks exactly the same, from outside. My hand is opening the door, a resistance inside me says do not want do not want do not want. In the middle of the life doors must be opened. I wish that if I closed it immediately, maybe all old men and old woman not exists anymore. My legs just walks in by themselves, like my body, with lowered head. In there they are hovering, like a Harry Potter-effect. They sit down, and the man with the most glittering and shining medals, are standing up in front of a very big book. With loud, deep and strong voice he declare that it is the book about my life, and start to browse. I close my eyes and take a deep breath, reminding myself about that I recently has refilled my strength container, I watch up and all the old men and old woman hovering out with a swiching noice. There is the book, left, open.

    But the flood wall, doesn’t exist. Although, yes. Like a Kafkalikening, confusing way it does. It’s just that that because the thinkingways between de judging old men and woman not exists, it’s not possible to catch that flood wall, it sipps in and take and eat my energy, get my head to crouch. Makes my questioning myself and my existence – who am I, what am I doing.

    Standing in front of the book. The book about my life. I browse to a new page in the book, an empty lookup. Walk out through the door. That flood wall will come some day. Some minute.

    In the middle of life, new steps are taken. One foot in front of the other.

    Go, go, go.


    Mitt i kaos, bland gubbar med blänkande medaljer och gummor som tänker viktiga tankar.

    Försöker föreställa mig hur det var för dom som försökte rädda sig undan den där tsunamin i Thailand. Återkommer ofta till de tankarna, då jag hade nära vänners vänner som försvann i vågen.

    Den där känslan av ofattbarhet, försöka begripa vad som händer.

    Den som inte var där, kan aldrig förstå hur det var. Jag kan bara försöka föreställa mig – blunda och måla upp en bild på näthinnan av en våg hög som höghus, som snart ska rulla in, välla in… det går inte.

    I mitt liv händer det så mycket som jag inte förstår, som jag inte begriper mig på. I mitt huvud känns det som om jag springer och springer för att undkomma en störtvåg, en störtvåg av bekymmer. Den där störtvågen hinner aldrig ifatt mig, jag bara springer och springer, och hukar mitt huvud, för den kommer att träffa mig rätt vad det är. Ett sisyfosarbete. Det är tärande. Ingen hjälpande hand sträcks ut från något håll, inget förklarande ord. Snarare hinkar fulla med dömande sentenser som får mitt huvud att huka än djupare.

    I nästa tanke, finns Kafka. Det är jag som rusar och springer omkring i de där korridorerna, och väntar på en störtvåg av andras domar i en surrealistisk rättegång där någon har bestämt och byggt upp egna lagar. Omkring mig svävar gubbar som pryds av skramlande medaljer på sina bröst, blänkande och gnistrande, och gummor som ser viktiga ut tänker stora och viktiga tankar.

    Jag öppnar en av dörrarna. En vänskaplig värme tar tag i mig och jag går in. Här finns människor som känner mig! Jag kan ta på dom! Vännen som ringer upp ibland och säger åt mig att komma på en kopp kaffe; får påminna om att jag bara dricker te, ja just ja säger vännen, och så åker jag dit och så uppdaterar vi varandra om vad som hänt sedan senast vi sågs. Det finns en öppen tankeväg emellan oss, där allt kan och får sägas, för där finns en grund av vänskap, omtanke, förståelse. Om jag skulle be denna vän att sträcka ut sin hand och rädda mig från störtvågen skulle han sträcka ut sina båda och ge mig all sin styrka. När vårt te och kaffe är slut i kopparna, har min själs styrkebehållare fyllts på en aning och jag går ut med rest huvud.

    Nästa dörr ser utifrån exakt likadan ut. Min hand öppnar den, ett motstånd inuti mig säger vill inte vill inte vill inte vill inte. Mitt i livet måste dörrar öppnas. Önskar att om jag stängde den genast, kanske alla gubbar och gummor inte finns längre. Mina ben tar stegen in, min kropp går in, med sänkt huvud. Där inne svävar dom, som i en Harry Potter-liknande effekt. Dom samlar sig och sätter sig ner, och den med flest glittrande blänkande medaljer, står upp framför en stor bok. Med hög, djup, stark stämma klargör han att det är boken om mitt liv, och börjar bläddra. Blundande tar jag ett djupt andetag, och säger åt mig själv att jag har nyss fyllt på min styrkebehållare, jag ser upp och gummorna och gubbarna svävar ut med ett svischande ljud. Boken ligger kvar, uppslagen.

    Men den där störtvågen, den finns ju inte. Fastän, jo. På ett kafkaliknande, förvirrande sätt gör den ju det. Det är bara det att eftersom tankevägarna mellan de dömande gubbarna och gummorna och mig inte finns, så går det inte att fånga den där störtvågen, den sipprar in och tär, äter min energi, får mitt huvud att huka sig. Får mig att ifrågasätta mig själv och min existens – vem är jag, vad gör jag.

    Stående framför den där boken, bläddrar jag fram ett nytt uppslag, ett tomt uppslag. Går ut genom dörren. Den där störtvågen kommer att landa någon dag. Någon stund.

    Mitt i livet måste nya steg tas. Den ena foten framför den andra.

    Gå, gå, gå.