• ...inside and out

    Cracks

    Everything is trancelusent.
    Try to fix my sight on something but if my eyes stop searching everything will crack.

    One step. One step forward! Forward!

    I CAN cycle but my brain has forgot how to do to live the life.
    It shouldnt be more difficult then cycle when you can cycle. Right!

    One step. One step forward!

    Ice as far as the eye can see. Everything is trancelusent.
    If I walk the ice will crack! If I walk I have to fix my sight but if I fix my eyes everything will crack.

    One step.

    Do I dare?

    Someone stole my life and now my life is under the crystal clear surface.

    Its scary.

    If I loose my balance the ice will crack. If I fix my sight the ice will crack.

    My life is under the crystal clear surface. I know my life is visible under that surface.

    Do I dare?

    I move my sight.

    One step.

    Everything will crack.

  • ...inside and out

    To be or not to be?

    When you think. Is it then you exist? Then you ARE…?

    The word ”should”. You know. The word ”should” swish and roar and even breaks through the head. Swish!

    I shouldn’t write this. It’s too weird!

    It’s kind of impossible to talk to someone, about it. Noone should understand. I try to imagine to try to explain it to someone. To someone who not know me since earlier. How would that work?

    It will probably end sometime. It should end sometime. It WILL end sometime! There is some convolution with common sense somewhere that says that it is like that it should be and will be.

    But.

    Lot’s of ”should”. I had all of them in my head recently but they are flying around so to speak. Difficult to catch although they were very very clear a minute ago. They are very clear until the second I try to catch them like small flies, with a flapper.

    If you should reprogram your own head, your own hard disk, then you shouldn’t think like before, right? If you, simple enough, should stop thinking, like before, like earlier. And get a before. A earlier. And of course something that is since, after earlier, and after before. How do you do to do that? To stop thinking as before, I mean. There is a longing, and like a suction, in my body, in my cells, for that.

    If I can do that, put all the old thoughts in a folder and lock it. And then. Press ”DELETE”. And then not having any thoughts at all in my head when I start to think. Again. Like buying a new computer! If you must think. Both you and me know that we think thoughts. All the time. Then you must think. Of course it’s all my thoughts that ghosts and make a mess of my life all the time?

    You put the one foot i front of the other because you should.

    Some people ARE maybe happy, for real, on Christmas Eve. Because they don’t THINK that they should be happy. Right? They don’t think at all. They just ARE.

    I think I’ve lost myself somewhere.

    I want to hug the mountains but just get a terrible restless feeling that I want to swim. Reach my whole body out in the water.

    But if I stop to think, then I shouldn’t think that I think, any longer, then I should be free. Right?

    How does ordinary people think?

    Somewhere in my head I understand that I shouldn’t write like this, and thus does not think like this. If I had wrote this down by hand on a paper it would have been such paper you would have crumpled up and tossed in the trash.

    All parents do think that they are insufficient. I wonder about all the things I should have done differently with my own kids.

    I’ve tried to live my life because that’s what you do when you live. You just put the one foot in front of the other and walk. Go go go. The days pass. The years. That’s how it is and how it should be. I shouldn’t reflect on it.

    What makes you feel that you ”Are”…? Is it when you feel loved by someone?

    From where do I get everything???

    I try to put away those thoughts about my wish to reprogram my brainoffice. But it stalking me! I wonder what happen in a brain when you getting through an electric chock. My mother was through that some times. But maybe you just get rid of lots of thoughts?

    That kid that was me. Inside I’m still that kid. You never get free from the kid inside you. That’s scary. You think when you are 50, you should be grown up. An adult. Type. Kind of. In one way. Right?!

    I’ve always tried to push myself to do the right things. Always always always. I searched for my fathers smile, approval, love… by always trying to do the right thing. Always. I always THOUGHT about trying to do the right thing. While all the other kids just existed. Just did. Just lived their lives.

    My father never said to me that he loved me. Love me. My mother never said she loved me. You always going to be the child inside you… that search for the parents love.

    You shouldn’t need to put your life together when you have passed the 50?

    It makes something so hideously evil somewhere in my soul of not having a parent that you can share anything with. Your life, your thoughts… your questions!


    När man tänker. Är det då man finns till? Som man ÄR…?

    Ordet BORDE. Du vet. Ordet ”borde” susar och brusar och rent av brakar igenom huvudet. Swisch.

    Jag borde inte skriva ner det här. För det är så knäppt.

    Det är ju typ omöjligt att prata med nån om det. Ingen skulle förstå. Försöker föreställa mig att försöka FÖRKLARA för någon. Som inte känner mig alls sedan tidigare. Hur skulle det gå till liksom ??

    Det går väl över. Det borde gå över. Det KOMMER att gå över. Det finns nån vindling med sunt förnuft nånstans som säger att det är så det borde vara och kommer att vara.

    Men.

    En hel massa borde. Jag hade dom i huvet nyss men dom flyger runt liksom. Svåra att fånga fastän dom var hur tydliga som helst alldeles nyss. Tydliga hela tiden tills jag tänker fånga in dom som små flugor med en flugsmällare.

    Om man typ skulle omprogrammera sitt eget huvud, sin egen hårddisk, då skulle man inte tänka som förut, eller hur? Om man helt enkelt skulle sluta tänka, som förut, som innan. Och få ett förut. Ett innan. Och givetvis få något som är sedan, efter innan, och efter förut. Hur gör man för att klara det? För att sluta tänka som förut, alltså. Det finns en längtan, och som ett suuuug, i kroppen, i cellerna, efter detta.

    Om jag kan klara av att stoppa in alla dom gamla tankarna i en mapp och liksom låsa den. Och sen. Trycka ”DELETE” på. Och inte ha några tankar i huvet när jag börjar tänka. Igen. Ungefär som att köpa en ny dator! Om man måste tänka. Både du och jag vet att man tänker. Hela tiden. Så då måste man typ tänka. Visst är det alla mina tankar som spökar till och stökar till mitt liv hela tiden??

    Man sätter den ena foten framför den andra för att man borde.

    En del människor ÄR nog glada, på riktigt, på julafton. För dom TÄNKER inte att dom borde vara glada. Eller hur? Dom tänker inte alls, dom bara är.

    Jag tror att jag har tappat bort mig själv nånstans.

    Jag vill krama om bergen men får bara en fruktansvärt rastlös känsla av att vilja simma. Kunna få sträcka ut hela kroppen i vattnet.

    Men om jag slutar tänka, då skulle jag inte tänka längre att jag tänker, då skulle jag vara fri. Eller hur?

    Hur tänker vanliga människor?

    Nånstans i huvet begriper jag att jag inte borde skriva så här, och därmed inte tänka så här. Om jag hade skrivit det för hand på ett papper så hade det varit ett sånt där papper som man skrynklar ihop och slänger i papperskorgen.

    Alla föräldrar tänker nog att dom är otillräckliga. Men jag vet att jag måste ha gjort nåt fel när det gäller min dotter. Vet inte riktigt vad för fel bara. Jag borde veta!

    Jag har försökt leva mitt liv för det är ju det man gör, när man lever. Man sätter den där ena foten framför den andra och går. Dagarna går. Åren. Det är så det är och så det borde vara. Jag borde inte reflektera över det. Borde inte tänka på det.

    Vad är det som gör en person till det man är? Är det summan av ens egenskaper? Förmågor? Kunskaper? Begåvningar? Eller är det ens tankar???

    Vad är det som gör att man kan känna att man ”ÄR”…? Är det när man är älskad?

    Var får jag allt ifrån???

    Jag försöker mota bort dom där tankarna på att jag skulle vilja omprogrammera hjärnkontoret. Men det förföljer mig. Undrar vad det är som händer i en hjärna när man är med om en elchock. Min mamma tvingades gå igenom det flera gånger. Men man kanske blir av med en massa tankar??

    Den där ungen som var jag. Inuti är jag ju fortfarande den där ungen. Var det inte du som uttryckte det som ”barnet inuti mig”. Man blir aldrig fri från det där barnet. Det är läskigt. Man tänker att när man typ fyllt 50 borde man ju vara vuxen. Typ, På nåt vis. Eller hur.

    Jag har alltid försökt anstränga mig för att göra det rätta. Alltid alltid alltid. Jag sökte nog farsans leende, godkännande, kärlek… Genom att försöka göra rätt. Jämt. Alltid. Jag TÄNKTE alltid på att försöka göra rätt. Medans alla andra ungar bara var. Bara gjorde. Bara levde.

    Pappa sade aldrig att han älskade mig. Älskar mig. Mamma sade aldrig att hon älskade mig. Du kommer alltid att vara det där barnet, inuti dig… som söker efter sina föräldrars kärlek.

    Man ska väl inte behöva försöka pussla ihop sitt liv när man är över 50…???

    Sen gör det nåt så ohyggligt ont nånstans i själen, av att inte HA nån förälder som man kan dela nånting med. Sitt liv, sina tankar…