God jul, gott folk!

Det är ju så där på senhösten när tidningarna börjar annonsera om julbord – då tänker jag alltid att i år måste vi passa på, det var ju så länge sen! Jag blundar och ser klart och tydligt för min inre blick, alla de ljuvliga smaksensationerna och känner hur det vattnas i munnen.

Veckorna gick, som alltid som allra fortast då före jul, rätt som det var så var det bara tre dagar kvar.

– Har du lämnat in kostymen på tvätten än? frågade jag maken.

– Strumporna då? fortsatte jag. – Vilken slips har du tänkt ta?

Äntligen var dagen inne. Lördag. Frukost.

– Ät inte så mycket, spar dig till i kväll! sade jag. Han gav mig knappt en blick, fortsatte äta som vanligt.

– Tänk på vad vi kommer att betala! Vi måste se till att få valuta för pengarna!

– Det sade du förra året också, mumlade han och kommenterade de mögliga grisfötterna.

– Äsch, det kan väl hända vem som helst ibland. Ett misstag alltså, eller hur? Jag ryckte på axlarna och sörplade mitt te. Väntade på kvällen. Då, men inte förr!

Taxin tog sig fram i den täta trafiken, snön hade smält till en glåmig sörja och regnade ned som tunga blöta bomullstussar från skyn. Vindrutetorkarna svischade fram och tillbaka. Jag satt där med förväntan, vädret kunde inte påverka mig. – Tänk, årets julbord!

Med rätt slips, rena strumpor och nypressad kostym satt maken där bredvid mig. Honom skulle jag inte behöva skämmas för!

– Vad gott det ska bli, eller hur? Jag kramade hans hand.

– Visst, visst.

Framme. Jag spanade omkring mig efter bekanta ansikten.

– Perssons är här, viskade jag. – Och Rosengrens!

– Jaja.

– Kom, vi går och hälsar. Jag drog honom med mig, såg till att det blev presenterat ordentligt, folk måste ju få veta att vi varit där.

Tillbaka vid vårt bord fyllde jag våra glas till en skål, – skål och god julmiddag! Maken följde mig i rörelserna. Vi tog den översta assietten, sällade oss till de övriga som omringade det välfyllda och vackert dekorerade julbordet. Med hungern som inspiration och dragkraft lade jag upp. Jösses vad gott det skulle bli! Glad och uppsluppen lät jag den ena portionen efter dan andra slinka ner i min uthungrade magsäck. På tredje varvet kändes det som om jag just kommit igång.

– Skål! Det var väl härligt, tycker du inte? Jag lyfte glaset och förväntade mig sällskap. Med en slö gest lyfte han sitt glas och drack.

Jag reste mig upp för att fylla på en fjärde gång. Passerade Rosengrens, hejade men de bara stirrade stelt på mig. Hade de redan ätit sig så mätta att de dåsat av?! Stackars dem. Det här som var så dyrt! Jag langade upp av grisfötter, revbensspjäll, julkorv, prinskorvar och omelett. Lite stekt potatis. Vitt bröd med julost, inte att förglömma. Mums!

Servitrisen hade dukat av de använda tallrikarna och assietterna. Nu kunde jag sätta igång på allvar. Sillen – en gång till, och laxen. Risgrynsgröt och dopp i grytan. Hade gluttat lite på efterrättsbuffén – obeskrivligt! Egentligen var ju det det bästa av alltihop, när jag kunde sjunka ned i stolen och njuta av tårtan, chokladkakan med grädde, Twistkonfekten och allt annat godis.

– Vill du att jag ska hämta något åt dig? Mår du inte bra?

Vad konstig han såg ut, väldigt blek och tagen.

– Är du så hungrig att du inte orkar äta? Jag hämtar lite åt dig, slappna av du!

Jag tog hans assiett och gick iväg. Hann inte höra det kvidande ljudet.

Perssons och Rosengrens orkade inte ens se åt mig… undrar hur mycket de hade hunnit äta! Jag fyllde makens assiett med det han gillade – grisfötter och stekt potatis.

– Varsågod! Ropade jag till honom på väg mot bordet.

Vad nu, hans plats stod tom! Jag kikade omkring mig men kunde inte upptäcka honom. På väg att sätta ned assietten snubblade jag på något på golvet och där ramlade jag ned och upptäckte till min fasa att maken gömt sig, under bordet! Nu låg vi där med den kletiga sörjan från assietten över oss.

– Ville du inte ha något mer? Jag ruskade på honom men fick inget gensvar.

– Hallå, hör du, res dig upp, här kan du ju inte ligga! Nu började jag bli desperat. Han svarade inte.

Jaha, då fick jag väl fortsätta själv då. Jag skjutsade in makens fötter under bordet så att de inte syntes. Efterrätterna hade jag ju inte ens börjat med än! För att hålla skenet uppe skålade jag med mig själv!

– God jul, gott folk!