På tal om själar

Hon tände en cigarett och slöt ögonen. Bilden av mannen satt som fastnitad på hennes näthinnor. Det var precis som om hon fortfarande kände hans hud mot sin, alldeles naken.

Tankarna gick helt sina egna vägar, dom betedde sig som en handfull studsbollar som man släpper och sen när dom tar mark så studsar dom aldrig dit man förväntar sig.

Varför skulle hon samla sig då? tänkte hon. Hade hon inte anledning att vara upprörd, kanske? Och, för all del, upprörd – det var att ta i för lite. Uppsliten – söndertrasad – krossad, frustrerad försökte hon hitta ett ord som stämde bättre in. Hon suckade djupt.

Han hade tagit hennes själ. Hon var inte längre sin egen, för det som var hon – det tog han, stal, för att tillfredsställa sig själv. Den där vanan han hade att för sitt höga nöjes skull pina andra. Han älskade att se andra krypa för sina fötter, be om nåd, han älskade att se deras ångestfyllda och förtvivlade blickar. På någon hade han visst ryckt ut ögonen, just för att han älskade blicken i dem. Sådan var han.

Hon märkte knappt att hon brände sig på cigaretten. Känslan av honom inuti henne var lika stark, det gjorde lika ont att tänka på honom.

– Att han skulle ta just det som var hon, hennes själ, att han skulle söndra och krossa just det, det kunde hon inte fatta. Och att han hittade det. Hon hade inte hunnit med i hans tankegångar, han var för listig. Så var det ju det att hon själv aldrig misstänkte att han var sådan, att han skulle kunna göra något sådant med en annan människa. Med henne. Irriterad över sig själv och sin godtrogenhet, askade hon med darrande hand cigaretten.

Det var inte mycket kvar av cigaretten. Aska. Som hennes själ. Den var bara aska nu. Om inte han nu förstås fortfarande njöt av att ha fångat den. Han, den ormen. Han hade lurat henne precis som ormen hade lurat Eva. Fast hon tyckte att han hade varit ännu listigare än ormen. Det gällde ju bara äpplen. Nu var det henne det handlade om, och det gällde hennes själ.

Hon tände en ny cigarett. Såg på sina händer. – Och på honom har jag tagit med mina egna händer, tänkte hon. Hon hade tvättat sig noga, men känslan fanns kvar. Som en stämpel fanns den där. Hur skulle hon kunna utplåna honom? Hur skulle hon få bort honom från sin hud, sitt kött? Från sina tankar, där han fanns som om hon var född med honom i sina sinnen.

Hon kunde bara utplåna honom genom att ta HANS själ. Då skulle han inte längre ha hennes själ att njuta av. Det fanns bara ett sätt. Hon var för dum för att kunna överlista honom med hjälp av ord; som han hade gjort med henne.

Hon hämtade kniven.