Slut…?

Slut. Han ser uppfordrande rakt in i mina ögon med en högst förvånad min. Slut?! Något lustfyllt och njutningsfullt som han… ja, blivit bjuden på. Först en bit, en sked, en tugga… så en till… o en till… mmm det här var gott, kan man få lite mer, kanske? Han blundar och låter sig fyllas i sitt sinne av den söta, lena, mjuka smaken. Och så vill han ha mer. Lite till. Please. Han gapar… och… näe. Slut. Slut! Någon narras med honom tänker han. Ibland skämtar folk så konstigt med en. Så han ler ett snett litet leende och fortsätter gapa. Förväntansfullt. Mer! Slut. När måste man lära sig denna smärtfyllda och påtagliga verklighet? För att inte fråga om – hur? När det där gulliga sneda förväntansfulla lilla leendet inte hjälper stänger han munnen. Hans blick blir ännu mer uppfordrande och man känner frågan i luften. Vad gör du? Vad menar du? Får jag inget mer? Det är ju så gott!

Ord. Många. Korta, långa. Lätta, svåra. Han hör dem men ser bara frågande ut. Så småningom känner han igen ett av orden för det återkommer då och då emellan alla de där andra korta och långa, lätta och svåra.

Slut.

Nu känner han igen ordet. Då ler han det där gulliga lilla sneda leendet igen. Lycklig över igenkännandets glädje.

Så när mamma har skrapat ur det sista ur skålen med glass och pussar honom på kinden, ler, och med mjuk stämma säger det där ordet igen… slut… då är det bara förvirring och smärta som står skrivet i hans blick.

Någon narras med honom tänker han. Ibland så skämtar folk så konstigt med en.

Kommer det mera glass snart nu då?…