Svek suger.

Svek. Svek suger. That´s it. Borde inte behöva förklaras närmare men jag behöver avreagera mig. That´s it. Så jag låter det välla fram här nu då… Svek, svek, svek… Såklart det kan va olika. Med svek. Typ the same but different. Har ju att göra med förväntningar. Inga förväntningar inget svek. Eller… jag vet inte. Nu blir jag osäker. Men så är det väl? Jag menar, om jag litar på någon förväntar jag mig… tillit. Tillbaka. Så där kom det ju! Det där med förväntningar! Suck. Förväntningar är så nära sammankopplat med förhoppningar. Man blir glad av att se fram emot nånting, hoppas på nånting och där kommer dom där förväntningarna insmygandes, inkrälandes som en seg fastkletande orm. Med tentakler. Men! Förväntningar är ju något positivt? Eller. Jo men såklart. Man blir ju glad av det där med förväntan… men så kommer fjärilarna flygandes och skapar oro i magen när sveket klampar in genom bakdörren för man öppnar ju såklart inte så gärna om det är sveket som är på väg. Men det här är ju bara en massa svammel för att slippa tänka på det rakt på. Typ. Egentligen är det brutalt det där med svek. Finns inga mittemellankänslor för svek. Ju. Det börjar bara bränna innanför ögonlocken och så kommer tårarna. Irriterande. För man får ju lov att inse att för att bli utsatt för svek har man ju typ gått på en nit och såna nitar tär lite på ens ego liksom. Man vill inte gå på såna där nitar. Och när det bränner innanför ögonlocken så att tårarna rinner i stora droppar så växer klumpen i magen, det som känns som ett slag i solar plexus. Det svider. Jag knyter näven och vill slå. På något. Någon. Nu slåss jag faktiskt aldrig men ni vet den där känslan. När den väller upp inom en. Det bränns och svider och det är ju knappast salva och plåster som hjälper. Eller hur, det håller ni väl i alla fall med om?

Svek. Nu har jag avreagerat mig lite men undrar fortfarande hur svek kan göra så ont. Hur svek kan bränna och svida. Så där.