Det goda inuti dig

Det känns som jag kan missta mig på mycket. Men jag tror. På det goda. Lite irriterande är det att ibland missta sig. Mig. Å andra sidan behövde jag ju alls inte tro på det goda om jag var säker och aldrig misstog mig. Hur som helst så är det ju ingen som är så himla säker så det är ett fint mänskligt drag att tro. På det goda. Tycker jag. Då tänker jag på mig själv. Hur andra gör är såklart upp till dom. Tycker jag.

Det goda. Det är kärleken. Det är ett lyssnande öra. Ett leende. Det är nuet. För lika lite som någon kan veta allt så man aldrig misstar sig lika lite vet någon om sen.

Jag stannar upp och till i nuet. Försöker fånga in det och göra det till mitt. Tills nu blir då.

I nuet är du och där är jag. Jag talar och du lyssnar. Det är fint. Som lite glitter i de förbiflimrande sekunderna.

Du kanske är ett mysterium. Eller mer som en upptäcktsfärd. Där varje stopp blir som ett aha. Mysteriet rätas ut lite grann för varje aha. Men upptäcktsfärden blir förunderligt nog längre och längre för varje aha och jag önskar att det ska komma fler stopp hela tiden.

Någonstans inne i dig är du god. Är det det jag känner och upplever när jag fyller på mina aha som i en kakburk med syltkakor och burken fylls på varje gång jag njutningsfullt äter i stället för att tvärtom ta slut.

Jag tror på det goda inuti Dig.