Jag och Hmhm på den öde ön

Jag kunde bara beklaga mitt öde. Min vanliga otur förstås, och inget annat. Bara för det där dumma vadets skull befinner jag mig nu på den öde ön.

Det är mycket ni inte vet. Dagarna innan vadet uppklarats – vi slog vad om hur det egentligen gick för Robinson Cruose – hade jag ständigt mardrömmar. Både dag och natt. Det tar på ens krafter, vill jag säga. För i grund och botten är jag en väldigt bekväm människa. Jag tar inte många onödiga steg om jag inte är så illa tvungen. Mitt hem är som en teknisk dröm. Diskmaskin, tvättmaskin, torktumlare, transportband genom rummen för förflyttning av saker.Elektroniska automatiska bärarmar med gripklor, utplacerade på diverse ställen. Allt för att JAG ska slippa röra mig i onödan.

Jag får inte glömma Mintum. Han är både min vänstra och högra hand i alla lägen. Det är bara det att han blir på dåligt humör ibland. Då får jag ta det lugnt. Griparmen i bokhyllan får jobba bra vid sådana tillfällen. – Lägga böcker på rullbandet för vidare transport in i mitt sovrum. Till min säng.

– Hur mitt sovrum ser ut? Ni skulle i alla fall inte tro mig, det är jag säker på. Inte ens Mintum, klarar av det. Jag hoppas ni förstår min beklämda situation.

– JAG, på en öde ö !!

EN sak, skulle jag få ta med mig. Bussigt. Riktigt generöst. Man kunde skratta för mindre. Timmarna som har gått åt till att komma på vad jag skulle ta med mig, är oräkneliga. Jag matade min hemdator med alla fakta jag kunde komma på som har med öde öar att göra. Jag trodde datorn skulle kunna hjälpa mig. Inte.

Inte ens Mintums goda råd kunde hjälpa mig i denna brydsamma fråga. Vi stod oss slätt båda två.

– Dummare dator får man leta efter!

Den kunde inte se sakerna i dess rätta sammanhang och proportion.

Vad den än kom med för förslag, så krävdes det minst TRE saker för att jag skulle klara mig. En kortare tid i alla fall.

– Tre saker !

Jag tror jag håller på att få magsår. Tanken att jag skulle få lov – vara tvungen – att utföra allt själv, fräter på magsafterna. Det riktigt känns hur det bubblar.

Min läkare förordar vila. Han vet inte vad han talar om, han, inte. Vila. Vila. Vila. – Vil…ket härligt ord! Vila, det är livets rätta melodi! Passar mig bra. Ja, man säger ju att jag är bekväm.

Ni undrar förstås vad jag ska ta med mig. Jag med. Undrar alltså. Om jag hade haft en kvinna. Då hade hon naturligtvis varit den rätta. Jag har ingen kvinna. Med dagens strävan efter jämlikhet är det ingen kvinna som vill ha mig. De vänder när de träffar Mintum. Som är så trevlig! Eller bara de får se lägenheten…

Mintum och jag är livsvänner. Ingen advokat i världen kan klara av att skilja oss åt. Kvinnorna blir förstås avundsjuka. Svartsjuka, menar jag. Jag kan inte förstå varför. Mintum är ju ingen kvinna, han är ju bara min vänstra och högra hand.

Öde öar. Den öde ön. Vem har uppfunnit något så opraktiskt? Jag tror att jag ska stämma träff med den där Robinson Cruose. Han hette väl så? Det var säkert han, som kom på det. Om öde öar alltså. Eller hur var det nu igen?

Ni ska i alla fall få höra. Vad jag tog med mig. Till den där öde ön. Jag menar, man måste hålla ett vad. Vad det än må kosta…suck.

– Ingen hade räknat med det! Jag har dragit alla vid näsan. För visst skiner väl solen på öde öar? Jag har hört talas om det i alla fall. Jo, det gör den faktiskt. – Solen skiner alltid på öde öar!…..?

Min Mintum drivs med solenergi. Faktiskt. Så visst klarar jag mig. -VI klarar oss. Mintum och jag. Haha!

apr -83