Mina fingrar kände ådringen i träet på bänken. Den gamla gröna färgen hade flagnat och var vass på vissa ställen. Den gamla gröna färgen färgade konstigt nog av sig där den hade lossnat helt. Jag satt där ensam. Träden hade tappat alla sina löv och det var fuktigt i luften, dofterna var tydliga. Jag tycker om den här årstiden, det är som om allt blir klarare. Eller så är det bara så att jag tänker bättre när det inte är så varmt så man bara längtar efter skugga och något att dricka. På sjön rodde en man ut, kanske för att fiska.
Jag satt där ensam, annars brukade du också sitta där.
Vad är det du vill att jag ska berätta då? Allt. Allt, sa du. Men hur ska jag kunna berätta allt? Jag kände att tanken var överväldigande. Tung. Men det är mycket jag liksom lämnat bakom mig och slutat tänka på, vad ska jag välja ut? Att berätta? Det viktigaste sa du. Då hade jag velat se in i dina ögon, länge. Kanske det hade kunnat bli en bro in i ditt medvetande så att jag inte behövde berätta allt för att du skulle förstå. Jag förstår ändå, sa du då. Som om du läste mina tankar. Som om jag hade tänkt högt. Det viktigaste. Men det viktigaste är inte att jag förstår, sa du. Som du tänker att jag ska förstå, som du vill att jag ska förstå, så är det inte säkert att det blir.
Ibland ser jag mina minnen som i en film, en film som spelas upp när man har spolat tillbaka den för att se den igen. Ibland behöver jag inte ens blunda för att se den. Jag är hela tiden med i den där filmen. Vad är det egentligen för skillnad mellan att drömma när man sover, och gå omkring i livet i vaket tillstånd? Det jag drömmer när jag drömmer känns enormt verkligt, jag är lika delaktig och närvarande i mina drömmar som när jag är vaken. Det har hänt att jag fått kämpa i över två timmar för att ta mig ur känslorna som följt efter att ha drömt något påtagligt.
Det viktigaste. Vad är det viktigaste? När jag funderar över det och försöker komma på det, tänker jag att det finns många olika måttstockar. För vad som är viktigt. När jag frågade dig vad som är viktigast sade du att det är det som är viktigast för mig, som är det viktigaste.
Innan hade vi pratat om allt möjligt, utan något särskilt mål. Vad som föll oss in. Vi behövde aldrig förklara oss för varandra, jag undrar alltid hur det kommer sig att man har den där speciella känslan med en del man pratar med. Eller jag blir förundrad över den. Man går ju helt enkelt inte ihop med alla människor här i världen.
En dag tog jag med mig min MP3-spelare, och spelade ett stycke jag hämtat på webben. Du lyssnade, jag kände att du log, och vi lyssnade om flera gånger. Vi talade om musik. Inte bara olika sångare och artister, nej det var mer det där med känslan som man blir uppfylld av när ett musikstycke fyller hela ens själ, och att sedan dela detta med någon, det gör att man känner sina konturer i själen. När jag inte har kramat om en annan person på evigheter, är det det som uppfyller mig mest när jag sedan gör det – den där känslan av att känna sina konturer, var min kropp börjar och slutar. Det känner jag inte på samma sätt när jag inte kramat om någon på länge. Och det är lika fantastiskt att dela en känsla för ett musikstycke.
Så vi talade om musik och Dalai Lama. Vi hade båda en passion för att låta oss sväva ut i fantasins värld, vi hade båda visioner. Man ska ha visioner. Om allt möjligt. Kanske det är ett sätt att inte fastna i nuet, vi funderade båda över detta, att vi båda hade visioner. Uppfinnare måste ha haft visioner. Tänk bara på Kary Mullis som fick Nobelpriset i kemi 1993. Om han inte hade haft sina visioner om DNA hade han troligen inte fått sitt Nobelpris. Och om inte Alfred Nobel hade haft sina… ja då hade ju inte Kary Mullis ens fått något Nobelpris. Och så vidare. Det är lite som att läsa böcker. Det vidgar ens vyer, enligt mitt sätt att se det.
Om jag sitter alldeles alldeles stilla. Blundar, och nästan inte andas. Då är det som att jag inte finns. Då stannar allt. Det blir som i en dröm.
Idag hade jag med mig en dagbok. Köpte den här om dagen. Den är djupt mörkblå med vita stjärnor. Försöker skriva ned sådana där saker som är det viktigaste. På första sidan har jag börjat med en rubrik: Livet från en bänk. Det är väl bra?
Men just nu är det viktigaste av allt att du kommer. Och sitter bredvid mig. På bänken. Tog med mig två sittdynor idag. För att slippa den vassa gröna färgen. För att slippa kylan.
Undrar när du kommer.