Det gnistrar av frostigt diamantglitter i trädens grenar. Några centimeter nysnö. Lyktstolparnas lampor är inbäddade i fluffiga snöbollar. På bilarnas vindrutor bildas iskristaller i kylan. Jag drar sjalen tätare om axlarna.
Bordet är dukat för två. Den ena stolen är min. Den andra har jag fyllt med min längtan, min önskan, så på ett sätt är den inte tom. Men det sitter ingen där. Där är ändå dukat, för två. En vit nymanglad damastduk. Svarta underlägg, mörkgröna servetter. Besticken är blanka som speglar. Grafitgråa tallrikar, assietterna är i köket och väntar på förrätten. Tre glas var. Champagne. Vin, vatten. Konfetti ligger utstrött på bordet, en massa små siffror i olika färger. Tvåor och nollor. På ena sidan bordet en kandelaber med fem tända ljus, på andra sidan en vas med vita och röda rosor. Plockar av ett vissnat blad och rättar till stjälkarna.
Klockan är tjugotvå. Snart blir det år tvåtusentjugotvå. Nedräkning. Summering. Planering. Förhoppningar. Löften?
Grevinnan och betjänten har redan passerat. Etthundratjugo minuter. Sedan ändras årtalet.
Månen kommer att vara densamma. Eller blir månen också äldre? Hur märker man i så fall det?
I mitt huvud är dagar, veckor och månader som en bild, en cirkel, ungefär som en sådan där timer man kan ställa in för att få en lampa att lysa en viss tidpunkt. En vecka blir en del av den stora cirkeln som omfattar hela året. En dag blir som en tårtbit, dygnets tjugofyra timmar är som små skivor, av dygnets tårtbit. Jag undrar ofta hur andra människor tänker på kalendern, på tiden, som går.
Etthundratio minuter. Medan jag tänker går ju tiden hela tiden. Sekunderna tickar på.
Jag vet mycket väl vem jag önskar ska komma och dra ut den där stolen som är fylld med min längtan och min önskan. Eftersom jag fyllt platsen med längtan, och önskan, tror jag inte det kommer att hända. Det jag längtar efter och önskar ska hända. Jag tvivlar liksom. På att det faktiskt skulle kunna hända. Att det kommer att hända. Jag är tjatig, jag vet. Men det hindrar inte att jag längtar. Önskar.
Det dukade bordet står alldeles framför fönstret där man har utsikt över gården, och längre bort, skogen. I snön finns fotspår av rådjuren som hälsat på under dagen. Det är femton minusgrader nu.
Nyårslöften. Eller ett, nyårslöfte.
I ugnen en plåt med potatisklyftor, champinjonskivor, fläskfilé, och grönsaker. Ingredienserna till vinsåsen står bredvid spisen. Lägger upp förrätten. Var sin toast Skagen på frasigt nyrostat bröd. Pressar några droppar citron över, nyper av ett par dillkvistar och lägger på löjrommen. Andas in alla friska härliga dofter.
Jag vet vad jag borde ha lovat mig själv för länge sedan. Jag borde ha lovat att alltid lyssna på mitt hjärta och göra det som jag tror är rätt, som jag känner, är rätt, oavsett om det är något som är jobbigt, eller något som jag drar mig för att göra för att jag tror att någon annan kanske inte gillar det jag skulle vilja göra. Vad har jag att förlora? Tiden. Tiden försvinner. Vad har jag att förlora?
Går fram till fönstret. Lutar pannan mot det kalla glaset, det bildas snart imma. Ser på klockan. Det är ju nedräkning som pågår. Etthundra minuter. En timme och fyrtio minuter.
Har fäst en ståltråd från ena sidan till den andra i fönstret, hängt upp tomtebloss. Tänker tända dem strax före tolvslaget.
Musik. Tar fram en LP-skiva med Adolphson & Falk och lägger på skivspelaren. Med rymden i blodet. Trycker på start, pickupen gör en luftfärd, landar och skivan börjar snurra. Tonerna seglar ut i rummet som på små flottar. Blinkar blå. När kontrollen blinkar blå är allt som det ska… Bärande våg. Om du är tusentals mil härifrån… Var du än är så vet du, att du kan nå mig på en bärande våg.
Vet vad jag borde ha gjort. Oftare. Lyssnat på min inre röst. Lyssnat på mitt hjärta. Och bara gjort vad jag kände för. Inte ha tvekat. Inte ha tvivlat. Inte ha varit rädd. Nu är jag ledsen i stället, så där så jag tappar andan. För att jag inte vågade. Vem tackar mig för det?
Din hand. Du ligger på mage, sträcker din arm ovanför ditt huvud bredvid mig i sängen. Där ligger din hand, jag smeker varje kvadratmillimeter med mina fingertoppar. Hud mot hud. Elektriskt. Nära. Jag vet hur det känns. När jag drar mina fingrar över din hud, vet jag exakt hur det känns, och den känslan av att veta hur det känns, fyller mig med större tillfredsställelse än det är att själv ta emot. Tiden står stilla. Först din ena hand. Sedan sträcker jag mig efter din andra. Du slappnar av. Blundar. Du låter mig hållas. Närheten fyller sinnena, luften, rummet. Jag hör hur du andas. In. Ut.
Det var verkligheten. När vi låg där. Sida vid sida. Det. Var verkligen verkligheten. Allt annat blev på låtsas.
Verkligheten. Jag ser på stolen. Den tomma stolen som endast är fylld med min längtan och önskan.
Himlen och stjärnorna. Vi låg där ute, med universum och oändligheten som tak. Sträckte ut våra händer och pekade mot Karlavagnen, och de andra stjärnorna som jag inte kan namnen på. Vi låtsades plocka ned dem. Och gav dem till varandra i stjärnfall efter stjärnfall. Vi blev ett med galaxerna och Vintergatan.
Åttio minuter. En timme och tjugo minuter.
Med pannan mot det kalla fönstret känner jag mitt hjärta slå. Fryser. Huden blir knottrig när jag ryser. Jag tillät dig att komma så där nära så att du kunde höra. Mina hjärtslag. Jag tillät dig komma så nära. Hjärta mot hjärta. Minnet av dina händers hud mot min hud. Vi fångade varandra, tog emot varandra, när vi tillät varandra att gå genom de öppnade grindarna. Som nu var upplåsta. Grindarna som tveksamt och sakta öppnats av oss, för oss. Det behövdes inga ord som förklaring. Det fanns där. Det tysta förtroendet som givits av oss båda till den andre. Att ta emot i ett skört timglas som vändes och skulle rinna ut.
Var det månen som vände det?
Då, för ungefär fyrtio år sedan. Var det då timglaset vändes, och tiden började rinna ut. Sakta. Ni ska mötas igen, sade ödet. För att åter skiljas. Sade ödet.
Jag är inte helt överens med det där ödet. Det där timglaset. Jag slåss lite mot osynliga väderkvarnar. Men tänker, vad har jag att förlora? Ingenting. Och när jag bara hör detta svar, ordet ingenting, som säger allting, måste jag kämpa. Jag kan inte ge upp.
Mötet. Du var sexton. Jag fjorton. Då, för drygt fyrtio år sedan. Breven du skickade till mig. Du ritade alltid en blombukett bredvid ditt namn. Om jag bara kunde minnas vad du skrev. Två livsnyfikna livshungriga tonåringar. Blyga. Naiva. Ärliga. Var man lycklig, då?
Stolen. Bordet som är dukat för två. Stolen som är fylld av min längtan. Min önskan. Det löfte jag tänker ge mig själv. Att aldrig tveka.
Nu när jag äntligen har hittat dig tänker jag aldrig släppa dig igen. Dina ord finns kvar som skulpturer i mitt minne. Våra gemensamma minnen blev som bilderböcker att bläddra i, återupplevda glädjor. Leenden och skratt. Glädjen blev något påtagligt för mig. Ett väsen som fyllde mig.
Sextio minuter. En timme. Endast en liten skiva kvar, av det hela dygnet.
När blir något för sent? När jag ser imman på det kalla fönstret, av min varma panna, håller jag höger handflata mot fönstret. Runt mina fingrar bildas sakta konturerna av min hand. Jag andas på handen. Funderar. När blir något för sent? Är det när man ger upp? Tänker, när någon dör, efter det är det för sent. Där går den yttersta gränsen för vad som är möjligt att göra medan tid finns. Efter döden finns det inte mera tid. Efter döden är allt för sent. Man kan önska, och hoppas, att göra bättre ifrån sig den tid man själv har kvar. Fylla tiden med det man själv önskar och hoppas. Inte ge upp.
Är det för sent? Jag ställer mig själv samma fråga igen. Jag har ställt den tusen och åter tusen gånger. Är det för sent? Eller är det bara en bortförklaring för att slippa kämpa? Slippa testa mitt mod, igen? En del skulle kalla det dumdristighet. Tidsslöseri. Rentav korkat. En del skulle, och har sagt, men ge dig nu, nu är det dags att ge upp, tänk på något annat i stället. Men om svaret fortfarande blir att jag inte har något att förlora? Är det då för sent? Tusen och åter tusen gånger, har jag försökt tänka på något annat.
Familjerna ute på gården börjar tända sina fyrverkerier trots att det nästan är en timme kvar till tolvslaget. Natten är molnfri och klar och färgerna exploderar över den svarta himlen. Vintergatan och Karlavagnen kan vila en stund. Barnskrik och smällar fyller trumhinnorna, även med fönsterglas emellan. Jag tycker de som ser ut som vattenfall är vackrast. De tar nästan aldrig slut.
Trettio minuter. Jag får nästan ångest. Nu kommer det nya året rullande som en ångvält.
Adolphson & Falk har tystnat sedan länge. Byter till Bowie. Let´s Dance. Shake it. Höjer volymen och låter pulsen fylla huvudet. Basen känns i magen.
Sätter mig på din stol. Fyller den med mig en stund. Försöker föreställa mig hur det hade varit, hur det hade blivit, om du hade kommit, och dragit ut den, och satt dig där. Då kommer tårarna. Reser mig upp igen. Kan inte sitta på din plats. Antingen du. Eller…
Smärtan av att ha givit. Smärtan av att ha öppnat grinden, släppt in dig, låtit dig komma nära. Den smärtan borde bränna spår som brinnande lava från en vulkan, ned över mina kinder när jag gråter. Blundar. Minnesbilder. Dina ögon. Ditt leende. Hela du. Din famn. Jag kände mig trygg, där. Du gav mig av din trygghet och jag tog emot den. Du fick mig att känna mig trygg. Det var stort.
Har en svart klänning med urringning i ryggen på mig. En röd sjal över axlarna. Nylonstrumpor och högklackade skor. Mitt midjelånga hår är flätat och uppsatt. Har sminkat mig, läpparna är djupt röda. Det är ju nyårsafton. Har glömt måla naglarna. Hämtar nagellacket, det med silvrigt glitter. Doften sticker i näsan när jag målar. Börjar med höger lillfinger.
Jag delar nyårsaftonen med dig. Häller upp champagne som är som rinnande guld, i både ditt och mitt glas. Skål, min kära.
Snart.
Femton minuter.
Håller både ditt och mitt glas. I skenet från ljusen följer jag bubblorna. Låter mig nästan hypnotiseras. Går till fönstret igen. Bowies suggestiva röst. Fyrverkerierna där ute. Vibrationerna i golvet.
Hur avslutar man ett år? Hur sätter man punkt? Hur börjar man på något nytt? Frågorna väller över mig.
Jag vet vad jag vill. Vad jag längtar efter. Vad jag önskar.
Om jag säger förlåt, igen? Låter du mig förstå, då? Pratar du med mig, då? Om jag säger förlåt igen? Kommer du och drar ut din stol då? Tar du min hand i din igen? Ler du mot mig igen? Tar du ner en stjärna åt mig igen, då?
Ställer ifrån mig glasen med champagne och tänder tomteblossen, nu är det dags. Tolv stycken. Det luktar eld. Och bränt svavel. Mitt alldeles egna tomteblossfyrverkeri, gnistorna sprider sig i hela fönstret. Tar glasen igen. Ser på klockan. Sekunderna som tickar på.
Snart. Alldeles strax.
Jag tar en klunk. Champagnens bubblor rullar på tungan. Tar en klunk från ditt glas också, vi liksom blandas.
Tio sekunder. Räknar ned, högt, tillsammans med siffrorna på klockan. Tio. Nio. Åtta… Tänker. När är något för sent?
Det nya året drar in som en vind från nord. Nu är det år tvåtusentjugotvå. Ställer ditt glas vid din plats, vid din stol. Sätter mig på min stol, dricker upp min champagne. Längtar. Önskar. Inte tveka. Inte ge upp. Håller min högra hand mot mitt hjärta, den känns kall mot min varma hud. Mumlar orden sakta som ett mantra. Lyssna på mitt hjärta. Inte tveka. Inte ge upp.
Vänder timglaset ännu en gång. Obevekligt börjar sanden sakta rinna ned.
Lovar.
Jag har allt att vinna.
/ Ingrid Laskó 2021-12-28