En kvinna. Två män. Röda rosor – hur många Bingolotter kunde de vara värda? En sliten, mörkblå kavaj och en mjuk, skön i mocka. En läcker snygg Jagga och en sliten liten Fiatkärra. Hur många ben och armar befinner sig egentligen i soffan, för att inte tala om – vems? Hm. Den där nakne mannen, liknar han en kossa, en tjur, eller kanske Adam i paradiset?
Alltså, Jaggan stod alldeles stilla. Kön ringlade sig sakta framåt som en seg orm under siesta. Hettan fick bilplåten att vibrera. Utomhus kunde man inte känna den minsta lilla vindil i luften och med tanke på den solklara himlen skulle regnet låta vänta på sig några dagar, kanske till och med veckor.
Det skulle inte vara någon vits med att tjata på chauffören så i stället sjönk han bekvämare till rätta, tog av sig den klibbande kavajen, torkade svetten i pannan med näsduken, slappnade av och lät Jaggans effektiva luftkonditionering göra sitt. Blundade. Leendet kom av sig självt – hon hade alltid den verkan på honom. Hon, det bästa som hänt honom på länge.
Hon pustade ut efter joggingturen, svetten rann i små rännilar ner på magen. – Värmen var nästan för mycket! Nu skulle duschen, jacuzzin och en skön massage göra susen. Det bästa med honom var nog ändå detta, att han ordnat det så att hon fick tillträde till allting på klubben. Han betalade förstås! Så hon lät sig njutningsfullt genomgå den ena undergörande behandlingen efter den andra. Enbart detta att förlusta sig i lyxiga och dyrbara nöjen, var en lisa för själen, en välkommen omväxling från den trista vardagen.
Han satt på sitt mottagningsrum och stirrade ut genom fönstret. Ingen patient förrän om en kvart! Han satte på burken och tog sig ut på nätet, hade snart Bingolottos hemsida framför sig. På skrivbordet hade han brett ut sina tio senaste lotter, tog en av dem, knappade in lottnumret på burken. Strax hade bingospelet satt igång, blipp, blipp, blipp. Ingen vinst. Förbannat också, han drämde knytnäven med en duns i skrivbordet, tog nästa lott. För att kunna köpa flera lotter var han tvungen att ha en vinst! Dystert insåg han att det sparkapital han nu satt på skulle räcka för kommande lördag, inte mer.
När besöksklockan tjöt hoppade han högt, rafsade snabbt ihop lotterna och petade ned dom i en låda.
– Kom in! Hojtade han medan han rättade till stetoskopet runt halsen, gav klockan en blick – flera timmar kvar! Suck. Han gick mot dörren för att ta emot sina patienter.
Taxin svängde upp på infarten. Hon räckte fram kreditkortet hon fått av honom – tänk så behändigt! Affären med honom hade lönat sig på många sätt, förut hade hon inte haft en aning om hur man förde sig i de eleganta kretsarna, eller rättare sagt – hur de, förväntade sig att hon, Camilla, skulle uppföra sig. Hon kom ihåg att be chauffören lägga till dricksen och fick ett charmigt leende till svar.
Hemma, tänkte hon. På väg uppför trappan hörde hon telefonen ringa, skyndade sig men hann inte fram i tid. Frustrerande! Vem kunde det ha varit?! Hoppas att det inte var han, bara. Å, vad hon längtade efter honom…
Hon stannade framför spegeln i hallen. Som en fotomodell poserade hon där, snurrade runt, beundrade sin figur. Precis som hon ville ha den, varken för lite eller för mycket. – var en kvinna förresten någonsin nöjd med sina bröst? Hon fnittrade till lite när hon tänkte på Petters favoritsysselsättning, grimaserade och lipade åt bilden i spegeln, när hon tänkte på Dimitri. Jösses, han hade verkligen bara en sak i huvudet. Ha ha, sade hon högt till sig fotografiet på Dimitri där det hängde bredvid spegeln. Du skulle bara veta! Vackra gröna ögon, kyssmjuka läppar och – nej. Glöm det!
På väg in i köket plockade hon automatiskt upp några dammtussar. De enda knasiga i allt detta var ju att hon fortfarande bodde kvar här i huset. Bedrövligt. Det gick inte att jämföra detta med hans våning inne i city. Det var grejor det. Hon hade inte vågar framföra sin dröm för honom, det fick lov att vänta lite, men det var den som höll henne uppe nu för tiden. Omedvetet kände hon med högra handen på den vänstra, där på ringfingret borde det sitta något dyrbart, vackert, underbart… Suck.
Han vaknade upp när Jaggan stannade. Med leendet kvar på läpparna tog han sin kavaj och portfölj och skyndade upp till kontoret. Hon borde vara hemma nu, tänkte han och slog numret med flygande fart. Tut, tut. Nehej, inte än. Otålig som han var kände han irritationen komma. Varför var hon inte hemma än? jaja, han fick väl ta mötet först då. Med mappen under armen gick han iväg, det vara bara VD:s plats som stod tom när han kom in i konferensrummet. Han satte sig ned. Idag skulle tre av hans anställda visa upp nya modeller.
– Sätt igång Niklas, uppmanade han. Niklas gick fram till overheaden.
– Här har vi då en fåtölj med nya formidéer, började Niklas. Sedan kom en lång utläggning om hans idé, Fotilia.
Ja, det var väl svårt att hitta nya namn på grejerna tänkte han. IKEA var minsann snabba på området, de riktigt fabricerade nya namn också, på löpande band. Fast de hade väl någon som inte gjorde annat än bara det. Vi får nog skärpa oss om vi ska kunna ta oss in på marknaden med våra stolar, fortsatte han tankegångarna.
Nu hade han avverkat fem patienter och nu längtade han efter blippet. Det där ljudet hade blivit som en drog för honom för länge sedan! Helt åt helvete var det inte heller ansåg han, då han faktiskt hade slutat röka i samma veva. Det hade inte fungerat att hålla reda på cigaretten och askan på samma gång som han höll koll på tio lotter – alltså en hel siffror och rutor och lådor och hjul. Numera fick han nöja sig med de där Bingolottpennorna, han hade tuggat sig igenom en del vid det här laget. Om bara de förbannade dansbanden kunde spela någon annan stans.
Han fixerade klockan med blicken. Jösses, nu längtade han hem. Det här unkna, trista mottagningsrummet, som också var hans kontor, gjorde honom deprimerad. Trots att han satt upp sina vinstlotter på väggarna så var det inget glatt ställe. För den delen så borde de där vinsterna vara fler! Han grymtade.
Utanför fönstret vajade träden i vinden, solen sken från en klarblå himmel. En skolklass vandrade förbi, stojande och glada. Utflykt. Han drömde sig bort och hon var där med honom, de sprang hand i hand över ängen bland alla midsommarblomster, bort mot sjön där de slängde sig i alldeles nakna… tillsammans. Tänk att han fått henne, det hade han ju bara inte vågat tänka på ens.
Det värsta nu för tiden var att hon inte intresserade sig för lotterna. Då gick hon iväg till någon kompis, och han måste faktiskt erkänna att det var lika bra för då störde hon inte. Sist hon gjorde det, hade hon minsann fått veta hut! Hon kom hem lite sent bara, tyckte han, han hann sitta där och längta efter henne för Bingo-Lotto höll inte på hela kvällen. Tyvärr.
Solen hade hunnit värma upp hans ansikte där han stod vid fönstret. Han tänkte på den där tennismatchen som hans bästa vän tvingat honom till, tennis var det värsta han visste men vad gjorde man väl inte för en vän. Det blev inte bättre av han aldrig hade råd att skaffa sin några snygga sportkläder, han fick alltid skämmas.
Undrar om jag inte ska ta mig lite ledigt i eftermiddag, funderade han högt. Han borde vara hemma, och de kunde ha lite mysigt i stället för att han gick här och skrotade. – Ja, det skulle han göra! Han plockade fram sina lotter och stoppade dem i innerfickan på kavajen.
– En vinst, en vinst, en vinst, nynnade han medan han städade resten. Sedan gick han ut till kärran.
Camilla hade plockat undan det sista, nu var hon nöjd. Blommorna från honom hade just kommit, hon andades in den tunga, söta doften från rosorna. Röda förstås. Å, så underbart! Vad glad hon hade blivit.
Hon gick upp till klädkammaren och plockade bland plaggen – vad var det han sagt nu igen? Något grönt? Hon hade inget grönt! Han fick skaffa henne det då, bestämde hon. Nu fick det bli den mörkblå sidenklänningen, den hon köpt själv – en av hennes egna favoriter. Ingenting under, småfnittrade hon, – hon hade lätt för att vara glad när hon tänkte på honom. Ingen bh heller? Nej, det fick vara. Framför spegeln försökte hon få till brösten ändå. Hur skulle hon ha håret? Med händerna provade hon, höll det ovanför huvudet, nej, det blev som en plym eller något. Bakom huvudet då? Nej, det blev inte bättre det heller.
Nu ringde det på dörren. Camilla släppte det långa, tjocka, vågiga mörkbruna hårsvallet och lät det falla ned över axlarna. Så. Hon log åt sig själv i spegeln. – Så! Det fick helt enkelt vara så. Snabbt tog hon parfymflaskan, den hon nyss fått av honom, strök på lite här och där. Där han ville ha det. Sedan gick hon ner för att välkomna honom, det pirrade förväntansfullt i magen.
– Camilla, å du underbara! Han drog in Camilla i sin famn.
– Mm, hej du sköna, mumlade Camilla i hans kavaj, hon älskade doften av hans lena, mjuka mockakavaj. Det blev en lång intensiv omfamning, de klängde sig fast på varandra och Camilla fick av honom kavajen och skorna medan de kramades och förflyttade sig inåt till soffan. Där sjönk de ned i en hög huller om buller, armar och ben om vartannat. Camilla log.
– Du, här vill jag alltid ha dig, jämt jämt.
– Här? Varför här? – Hellre då i en säng!
– Ja men så här vill jag ha dig, envisades Camilla. Hon föste upp honom så att hon kunde knäppa upp knapparna i skjortan. Han tog ett rejält tag i Camilla och vände henne så att han hade henne under sig och då drog han ned dragkedjan i hennes klänning.
– Fusk! försökte Camilla få fram bland alla soffdynorna.
– Fusk? Vänta du bara ska du få se på fusk! – Ska du gå redan undrade sköterskan i receptionen.
– Ja det är brådskande, svarade han och skyndade sig ut innan flera frågor hann formas i Ninas klipska hjärna. Ut, ut, ut, tänkte han. Hem. – Vad glad hon skulle bli! Det var ju inte så där väldigt vanligt att han lyckades göra sig ledig så här en tisdagseftermiddag.
Så befriande det kändes att komma ut, stänga den där dörren efter sig. Sesam, sesam, stäng dig! Han fick en bild av Flinta i tankarna, det kändes som om han själv skulle kunna lyfta vad som helst just nu, till och med en rejäl Flintasten.
Han satte sig i kärran och styrde mot närmaste blomsteraffär. Det sved i själen men han tänkte faktiskt ta en del av lottpengarna till en bukett rosor. Han kände hur förnöjsamheten växte inom honom. – Vilken uppoffring! Hon kommer att slänga sig om halsen på mig när jag kommer hem, tänkte han när han styrde hemåt.
Medan han svängde upp på infarten hemma undrade han vems det där häftiga åket var, den gröna Jaggan som stod på vägen. Hade han inte sett den förut? Förbryllad slog han bort tanken. Han parkerade sin egen gamla slitna lilla Fiatkärra. En lov runt Jaggan kunde han ändå inte motstå! När han kom närmare såg han att det satt någon där, och tyckte att personen verkade välbekant men kunde inte placera honom. – Irriterande!
– Camilla, Camilla, Camilla! Ropade han med mjuk stämma. Med rosorna i famnen gick han in mot köket, där han trodde att hon var. Tomt.
– Camilla! Ropade han, lite högre denna gång. Inget svar. Han tog trappan i stora kliv. Var var hon nu då?
Där Camilla låg i soffan, under honom, undrade hon varför det lät i dörren. Posten, nu? Ja ja, de var väl sena. Sedan isade det sig i ryggraden på henne.
– Camilla! Ropade någon, och först nu kände hon igen rösten.
– Petter, Petter, hör du inte! Jösses Petter, sluta, hjälp, jösses Dimitri är hemma, vad ska vi ta oss till? Hon försökte puffa bort kuddarna runt huvudet.
– Hm, vad är det? sluddrade Petter någonstans bland alla armar och ben, han var fullt upptagen med att kyssa det han kom åt och det var inte så illa.
– Petter! Nu röt Camilla i ren desperation. – Dimitri är här! – Jaså? Säger du det? Mm, det här var skönt! – Vad säger du, sade du! Petter försökte trassla sig loss med den följden att allt bara blev ännu trassligare, han flög upp ur soffan tillsammans med soffdynorna och som paralyserad stod han där naken, tom i huvudet och fortfarande ganska seg. Dimitri stod framför honom.
– Dimitri? kved Petter, som om det stod en vålnad framför honom. – Vad gör du här? Jag menar, alltså, är du redan här skulle du komma jag menar… du vet tennismatchen? Med en hjälplös gest kliade han sig i huvudet som en schimpans på en cirkus.
Camilla flög upp ur soffan hon också, sprang på Dimitri och ryckte av honom buketten med rosor.
– Vad gör du med Petters rosor! fräste hon argt.
Dimitri fattade absolut ingenting. Två nakna människor flyger upp ur hans soffa varav den ena är hans fru och den andra, ja, han skulle visst vara en av hans bästa vänner… som dillar om tennismatcher… och Camilla rycker av honom hans blombukett som hon säger är Petters… nej nu i glödheta helvete. Nu hade det gått för långt! Alltså här har han gjort tidernas uppoffring och köpt blommor för sina lottpengar och sedan får han utstå detta! Jösses Amalia. Han hade kunnat köpa tio Bingolotter för pengarna.
Camilla hade ryckt åt sig Dimitris bukett med rosor och Dimitri tappade andan – vad vacker hon var! Där stod hon naken med enbart rosorna på sig… – men vad tänkte han på? Han, den där andra, Petter, vad skulle han nu göra med honom? Dimitri ryckte tillbaka sin bukett med rosor från Camilla och med rosorna som tillhygge motade han den nakne Petter mot dörren.
– Ut ut ut! morrade Dimitri. Uuut! Röt han och tryckte upp rosorna i ansiktet på Petter.
Den chockade Petter backade, försökte vifta bort rosorna, det var ena hemska grejer sådär på det där sättet med en massa vassa taggar när han var alldeles naken och allt. Petter snubblade på trösklarna. Dimitri föste på, denna gång kom bilden av Flinta för honom, av någon anledning tänkte på en kossa. Eller tjur. Hörde han inte ett bölande?
– Öppna dörren, ut med dig din tjur! Dimitri knuffade ut Petter genom dörren, kastade rosorna efter honom. Petter föll baklänges ned för trappa, fick rosorna över sig. Hur det nu gick till så hamnade han i sin snygga Jagga, den förvånade chauffören höll utan en min artigt upp dörren åt honom.
– Jasså du, det var hans åk va, tyckte väl att jag kände igen den, vilka falska strykhundar ni är då! röt Dimitri till Camilla som följt efter dem till dörren.
– Ni passar allt bra ihop va, fortsatte Dimitri, – han där som såg ut som Adam i paradiset, va, och så du din falska orm! Dimitri fick syn på buketten med rosor på bordet. Jaha. Den var dubbelt så stor som hans egen, förstås. Det rika arslet. Vilket slöseri! Minst tjugo lotter! Nej, detta var droppen. Han ryckte till sig blombuketten och upprepade så proceduren nyss, men denna gången med Camilla som mål.
– Ut! Kom aldrig tillbaka! Tjugo lotter, va! Ut, UT UT!
Svettig och alldeles färdig av utmattning tog han sig till sin fåtölj. Nej, för sjutton, den hade han fått av Petter. Han gick mot soffan. – Nej, inte där heller! Med vämjelse tänkte han på synen då de båda låg där när han fann dem – bara en massa nakna kroppsdelar överallt. Han snurrade runt. Det fick bli pallen. Där sjönk han ned. Efter att ha tagit av sig sin slitna mörkblå kavaj plockade han fram sina lotter en och en, slätade ut dem med varlig hand, stoppade en av Bingolottpennorna i munnen och sakta spred sig lugnet inom honom. Blipp, blipp, blipp.
– 99